Filmkondensatorer, plastfilmkondensatorer, filmdielektriska kondensatorer eller polymerfilmkondensatorer, allmänt kallade filmkondensatorer samt kraftfilmskondensatorer, är elektriska kondensatorer med en isolerande plastfilm som dielektrikum, ibland kombinerade med papper som bärare av elektroderna.
De är relativt billiga, stabila över tid och har låg självinduktans och ESR (equivalent series resistance) , medan vissa filmkondensatorer tål stora reaktiva effektvärden.
Film modellerna är självläkande, dvs de är tåliga, stabila och därmed populära i många sammanhang.
De dielektriska filmerna, beroende på önskad dielektrisk styrka, dras i en speciell process till en extremt tunn tjocklek och förses sedan med elektroder. Elektroderna på filmkondensatorer kan vara metalliserat aluminium eller zink som appliceras direkt på ytan av plastfilmen, eller en separat metallfolie.
Två av dessa ledande skikt är lindade till en cylinderformad lindning, vanligtvis tillplattad för att minska monteringsutrymmeskraven på ett tryckt kretskort, eller skiktade som flera enkla skikt staplade tillsammans för att bilda en kondensatorkropp.
Viste du att en filmkondensator bör spelas in (brännas in) för att öppna upp sig optimalt. Detta kan göras genom att spela musik genom utrustningen, men det tar tid. Ett annat sätt är att bränna in kondensatorerna med särskild utrustning, för att snabba på processen.
Större filmkondensatorer tar längre tid. I högtalarens delningfilter finns ofta flera kondensatorer och de har ganska höga värden (uF). Många kanske tror att det är högtalarelementen som tar tid att spelas in, men det är egentligen delningsfiltret som tar tid och där är kondensatorerna de mest krävande.
>>> Läs mera här
